HÄRLIGA KÄNSLA. TACK GODE GUD FÖR ANTIDEPRESSIVA!

idavi skrev:

Jazzy:

för min del är det så att de testar och testar mediciner oxå, även om jag har en diagnos. i och med att det inte hjälper 100% med mediciner, har jag fått höra av flertal läkare i alla fall.
har nästan inte samma läkare två gånger i rad där jag går, massa olika stafettläkare.
sen har jag varit på psakuten några gånger som jag fått höra i efterhand var "dumt" av min mottagning. så nu sist gång bestämde läkaren att trappa ner till att till slut sätta ut en medicin för han tyckte jag hade för många.

Jag har oxå fått höra att det är dumt att åka in till psykakuten, skulle de tycka det är bättre om man istället stannar hemma & skadar sig?

Jazzy:

för min del är det så att de testar och testar mediciner oxå, även om jag har en diagnos. i och med att det inte hjälper 100% med mediciner, har jag fått höra av flertal läkare i alla fall.
har nästan inte samma läkare två gånger i rad där jag går, massa olika stafettläkare.
sen har jag varit på psakuten några gånger som jag fått höra i efterhand var "dumt" av min mottagning. så nu sist gång bestämde läkaren att trappa ner till att till slut sätta ut en medicin för han tyckte jag hade för många.

Fairywings skrev:

Okej, det var en lång lista! Det känns som att du borde få något snart som verkligen hjälper, så du slipper hoppa mellan mediciner, och ta så många. Får man fel mediciner, kan det som sagt göra det värre, eller så blir det värre då man tagit bort någon. Hoppas ni kommer fram till något bra! Just beträffande diagnoser, har du/ska du genomgå en utredning?

Eftersom jag har fått byta läkare så många gånger så är det aldrig nån som gör någon utredning utan de tycker att jag ska testa den & den medicinen ifall den hjälper. Själv vill jag bara att de ska ta reda på exakt vad det är jag lider av så att man kan hitta rätt medicin, men så tänker tyvärr inte läkarna...

har tappat orken och har massa ångest.
vill inte ta mina vid behovs mediciner med rädsla för att de ska tappa effekt.
en liten varningsklocka oxå kanske att skapa ett beroende.

är i alla fall äntligen hemma, fast det kändes inte så skönt som jag hade trott. sover mest hela tiden förutom på natten.
tog så många tabletter när jag inte var hemma, det är så otäckt när världen blir en dimma på så vis att jag inte minns vissa saker.
jag har fått fråga min sambo om jag har sagt och gjort vissa saker. andra saker kan jag inte fråga om så det får ligga i ett mellanrum som jag inte vet har skett eller ej.
det man inte minns har inte hänt?

Okej, det var en lång lista! Det känns som att du borde få något snart som verkligen hjälper, så du slipper hoppa mellan mediciner, och ta så många. Får man fel mediciner, kan det som sagt göra det värre, eller så blir det värre då man tagit bort någon. Hoppas ni kommer fram till något bra! Just beträffande diagnoser, har du/ska du genomgå en utredning?

Fairywings skrev:

Usch, jag lider med dig, att inte ha en diagnos är verkligen jobbigt. Jag önskar jag fick min diagnos tidigare, då jag lidit hela livet, det skulle varit så mycket lättare. Både för förståelse från andra, och att det är så mycket lättare att kämpa emot en demon som har ett namn.

Mediciner kan ibland vara lika bra som dåliga, beroende på om man får rätt. Jag fick en medicin med biverkningen "anorexi" ett halvår efter att jag tillfrisknat från just anorexi, vilket ledde mig tillbaks till ätstörningarna... Känner du att du har någon uppfattning alls om vilka mediciner/kombinationer som hjälper?

Jag hoppas verkligen att du får rätt diagnos och rätt behandling!

Om jag ska göra en utvärdering så skulle den nog se ut ungefär såhär (väldigt kortfattat):
Cipralex - ingen aning alls om den hjälper eller inte, därför ska vi testa att ta bort den
Miramerck - Mirakelmedicin! Kunde sova när jag tog den, men så slutade den tillverkas!
Theralén - Gör mig drogad dagen efter
Sobril - I riktigt höga doser får den mig att somna, annars värdelös, men nu är jag stark beroende av den
Seroquel - Riktigt bra stundtals, gav mig mycket sömn & jag kunde känna mig utvilad. Ungefär hälften av gångerna fick jag dock rls & kunde inte sova alls
Seroquel Depot - Meningslös
Stilnoct - Meningslös
Mirtazapin - Gav mig mest biverkningar, kommer dock inte ihåg vilka
Mianserin - Hjälper mig att sova, tyvärr inte att somna
Imovane - Hjälpte mig lite i början, sen meningslös. Gav mig äcklig smak i munnen hela dagen efter vilket gjorde att jag inte kunde dricka nånting
Atarax - Fungerade lite i början, sen hjälpte inte den heller
Xanor - Fick bara 5 st efter att jag hade varit inlagd, kommer inte ihåg om de hjälpte...

Blev visst 12 stycken...Ja, där ser man. Angående kombinationer så vet jag inte riktigt, nu på kvällarna brukar jag ta maxdos på Mianserin & överdos med Sobril för att kunna sova. På måndag ska jag dock tillbaka till läkaren & vi ska diskutera ny medicin för att jag ska kunna somna utan att behöva ta överdoser varje kväll.

Jazzy skrev:

Jag har bara fått lite "svaga" diagnoser, dvs läkarna vet inte riktigt, alla säger olika. Det enda de är överens om är depression, nån form av personlighetsstörning, PTSD & andra olika ångesttillstånd, bland annat panikångest. Men jag vill ha det mer specificerat, vill veta exakt vad det är, för det är så mycket lättare att kämpa för nåt som du vet vad det är!

Jag har provat sammanlagt 11 olika medicin på mindre än 1 år...Den jag tyckte allra mest om, Miramerck, slutade de tillverka! Allt med medicinerna är struligt, jag vet inte vilka som hjälper & vilka som bara är till besvär. Jag får hela tiden prova ut mediciner & kombinationer själv då alla läkarna säger olika saker (jag har haft flera läkare samtidigt) & jag själv vet inte alls vad jag ska tro.

Usch, jag lider med dig, att inte ha en diagnos är verkligen jobbigt. Jag önskar jag fick min diagnos tidigare, då jag lidit hela livet, det skulle varit så mycket lättare. Både för förståelse från andra, och att det är så mycket lättare att kämpa emot en demon som har ett namn.

Mediciner kan ibland vara lika bra som dåliga, beroende på om man får rätt. Jag fick en medicin med biverkningen "anorexi" ett halvår efter att jag tillfrisknat från just anorexi, vilket ledde mig tillbaks till ätstörningarna... Känner du att du har någon uppfattning alls om vilka mediciner/kombinationer som hjälper?

Jag hoppas verkligen att du får rätt diagnos och rätt behandling!

Jag har bara fått lite "svaga" diagnoser, dvs läkarna vet inte riktigt, alla säger olika. Det enda de är överens om är depression, nån form av personlighetsstörning, PTSD & andra olika ångesttillstånd, bland annat panikångest. Men jag vill ha det mer specificerat, vill veta exakt vad det är, för det är så mycket lättare att kämpa för nåt som du vet vad det är!

Jag har provat sammanlagt 11 olika medicin på mindre än 1 år...Den jag tyckte allra mest om, Miramerck, slutade de tillverka! Allt med medicinerna är struligt, jag vet inte vilka som hjälper & vilka som bara är till besvär. Jag får hela tiden prova ut mediciner & kombinationer själv då alla läkarna säger olika saker (jag har haft flera läkare samtidigt) & jag själv vet inte alls vad jag ska tro.

Eriiza skrev:

[quote="cupcake]

Åh hederliga Fluoxetin ! Önskar att jag fick dom utskrivna, jag får inget utskrivet och går inte heller till någon för jag vill inte dra in familjen (omyndig etc) men har några vänner som går på fluoxetin och vi tog en vild chansning och började självmedicinera mig! Som att det även är mot bulimi så fungerade det prima men nu har jag tyvär slutat med det för jag skulle opereras och grejjer och blev tvungen att lägga av. Sög!

Din gladhet smittade av sig, hoppas den kommer tillbaka!

Hm, vad konstigt. Fluoxetin var något utav det första jag fick utskrivet.
Och det var när jag var minderårig...
Har aldrig hört att det är "åldersgräns" på den, det är ju t.ex INTE benzo...

// Admin, Eriiza [/quote]

nej nej nej det är inteåldersgräns utan bara jag som inte vill söka någon hjälp av psyk förn jag är 18 för vill kunna hålla det mer privat och utanför familjen!

Fluoxetin har hjalp mig mycket

Nu ater jag inte den langre, men nar den fortfarande gav effekt i min kropp kunde jag klara av vardagen. I borjan blev jag manisk och fick sadana gladjetoppar som du. De holl pa mellan en halvtimme och flera timmar.. men jag markte att ju hogre jag flog desta hardare foll jag pa kvallen... det ar nackdelen. man faller alltid.

a andra sidan borde du njuta till fullo (istallet for att oroa dig som jag gjorde) nar du far toppar

Nocturnia skrev:

Jag har tjatat i flera år om att få en diagnos men det har inte hänt något. Sen när dom la in mig i somras så fick jag borderline diagnos och nu har jag precis avslutat min ADD utredning så jag får svar om det också i slutet på januari ><
Ett hett tipps: Säg åt din psykiatiker att du vill göra en utredning för att få en diagnos, om du ber om en så måste dom ställa dig i kö. Köerna är oftast längre än ett år men efter att ha väntat i kö i 3 månader och inte fått hjälp så ska man ringa till vårdgaranti kansliet för då ser dom till att man får gå till en privatägd utredare fast för samma pengar som hos din vanliga psyk mottagning. Har inte deras nummer i huvudet men det går att söka på Lycka till!

Mjo, men jag bor på behandlingshem,
så jag behöver ju inte stå i kö...
Och jag har redan bett om en utredning.
Men han vägrar...

Eriiza skrev:

Nocturnia skrev:

Vad jag har hört så är inte borderline super vanlig, då är det mer vanligt med ADHD typ. Däremot så är borderline (eller kännslomässigt ostabil personlighets störning som det så fint heter idag) en rätt bred diagnos eftersom den innefattar dom flesta som hamnar imellan, det vill säga dom som inte är psykotiska eller nevrotiska (vette fan hur det stavas).
Läste lite böcker efter jag fick min borderline diagnos och vissa saker känner jag igen mig massor i och andra inte lika mycket...

Hoppas du får en diagnos snart! Det är sjukt att det ska behövas men det blir faktiskt lite tryggare efter det. oftast iaf...

Jo, så är det, men det jag menade med
det, var mer att väldigt många tror att de har
borderline, och att vanligt att tro att man
har det.

Jo, det hoppas jag också, fick du bara din diagnos, eller fick du "tjata" som jag ?

Jag har tjatat i flera år om att få en diagnos men det har inte hänt något. Sen när dom la in mig i somras så fick jag borderline diagnos och nu har jag precis avslutat min ADD utredning så jag får svar om det också i slutet på januari ><
Ett hett tipps: Säg åt din psykiatiker att du vill göra en utredning för att få en diagnos, om du ber om en så måste dom ställa dig i kö. Köerna är oftast längre än ett år men efter att ha väntat i kö i 3 månader och inte fått hjälp så ska man ringa till vårdgaranti kansliet för då ser dom till att man får gå till en privatägd utredare fast för samma pengar som hos din vanliga psyk mottagning. Har inte deras nummer i huvudet men det går att söka på Lycka till!

Nocturnia skrev:

Vad jag har hört så är inte borderline super vanlig, då är det mer vanligt med ADHD typ. Däremot så är borderline (eller kännslomässigt ostabil personlighets störning som det så fint heter idag) en rätt bred diagnos eftersom den innefattar dom flesta som hamnar imellan, det vill säga dom som inte är psykotiska eller nevrotiska (vette fan hur det stavas).
Läste lite böcker efter jag fick min borderline diagnos och vissa saker känner jag igen mig massor i och andra inte lika mycket...

Hoppas du får en diagnos snart! Det är sjukt att det ska behövas men det blir faktiskt lite tryggare efter det. oftast iaf...

Jo, så är det, men det jag menade med
det, var mer att väldigt många tror att de har
borderline, och att vanligt att tro att man
har det.

Jo, det hoppas jag också, fick du bara din diagnos, eller fick du "tjata" som jag ?

Eriiza skrev:

Hm, efter vad jag läst, så verkar det rätt
troligt att det är borderline-personlighetsstörning.
Jag vet att det är en supervanlig diagnos som de flesta tror att
de har, men jagär rätt säker.. :O

Ja, det skall liksom inte behövas, de skall
veta att en diagnos kan behöva fixas direkt.
Inte "vänta ett tag"....

Vad jag har hört så är inte borderline super vanlig, då är det mer vanligt med ADHD typ. Däremot så är borderline (eller kännslomässigt ostabil personlighets störning som det så fint heter idag) en rätt bred diagnos eftersom den innefattar dom flesta som hamnar imellan, det vill säga dom som inte är psykotiska eller nevrotiska (vette fan hur det stavas).
Läste lite böcker efter jag fick min borderline diagnos och vissa saker känner jag igen mig massor i och andra inte lika mycket...

Hoppas du får en diagnos snart! Det är sjukt att det ska behövas men det blir faktiskt lite tryggare efter det. oftast iaf...

Ellan skrev:

Asså bup är ju sämst! Iaf här i Uppsala. Ja va inne där, och jag GRÄT hysteriskt för att jag visste attnär ja kom hem skulle allt bli värre.de skicker ut en för tidigt. Hade ja stannat där, kanske nån dag längre, hade jag itne mått som jag gör nu.

Men vuxen psyk är inte mycket bättre. Hade tvångsvård i två och en halv vecka. Sen togs den bort och jag fick frigång, då började alla destruktiva beteendena komma tillbaka. Men jag blev utskriver några veckor efter. Dagen innan jag blev utskriven hade jag hittats på mitt rum med blodig säng, vilket jag antar att läkaren som skrev ut mig inte hade fått reda på.

Nu i efterhand säger alla att de blev chockade över att jag skrevs ut, både läkare och behandlare. Ibland ser de inte sanningen, man är helt enkelt för bra på att låtsas

Det där med att låtsas, man blir så van vid det, att man inte ens försöker, det kommer per automatik till sist.
Man bli så sjukt duktig...

De ville sätta LPT på mig, men de lyckades inte, jag rymde från sjukhuset hela tiden.
Vilket inte heller var så svårt eftersom jag känner till flesta utav deras regler/lagar.

Men läkare skall veta när en patient är i ett dåligt skick, och INTE lita på patientens "mask" som de har för ansiktet..

Eriiza skrev:

Har "bra" exempel på det.
En kompis lillasyster gick bokstavligt ned på knä
för både socialtjänsten och BUP för att få hjäl, hon
var smart nog att förstå att hon hade allvarliga problem.

Men de hjälpte henne inte,vilket ledde till självmordsförsök.
Tack och lov lyckades hon inte.Men då, när hon väl kom till psyket EFTER att hon nästan dött,
DÅ fick hon hjälp.

Man skall INTE behöva gå så långt för att bli tagen på allvar.

Asså bup är ju sämst! Iaf här i Uppsala. Ja va inne där, och jag GRÄT hysteriskt för att jag visste attnär ja kom hem skulle allt bli värre.de skicker ut en för tidigt. Hade ja stannat där, kanske nån dag längre, hade jag itne mått som jag gör nu.

Men vuxen psyk är inte mycket bättre. Hade tvångsvård i två och en halv vecka. Sen togs den bort och jag fick frigång, då började alla destruktiva beteendena komma tillbaka. Men jag blev utskriver några veckor efter. Dagen innan jag blev utskriven hade jag hittats på mitt rum med blodig säng, vilket jag antar att läkaren som skrev ut mig inte hade fått reda på.

Nu i efterhand säger alla att de blev chockade över att jag skrevs ut, både läkare och behandlare. Ibland ser de inte sanningen, man är helt enkelt för bra på att låtsas

Ellan skrev:

Ja precis

Ja det är så hemskt! Visst får ju medicin och sen tror läkarna att de ska klara sig själva. Vilket man inte gör. Det är hemskt att man ska behöva ta sitt liv pga att man inte tas på allvar!

Har "bra" exempel på det.
En kompis lillasyster gick bokstavligt ned på knä
för både socialtjänsten och BUP för att få hjäl, hon
var smart nog att förstå att hon hade allvarliga problem.

Men de hjälpte henne inte,vilket ledde till självmordsförsök.
Tack och lov lyckades hon inte.Men då, när hon väl kom till psyket EFTER att hon nästan dött,
DÅ fick hon hjälp.

Man skall INTE behöva gå så långt för att bli tagen på allvar.

Eriiza skrev:

Ellan skrev:

Uns är utan närmare specifikation. man har varken anorexia,bulimi eller liknande.

Nej men heller hur! Blir så irriterad Helt sjukt att det faktiskt är såhär!

Ok, så det är en ätstörning som man inte kan definera (?)

Ja, det skall inte behöva vara så.
Shit jag har så mycket "stories" om folk som tagit livet av sig för att de inte blivit tagna på allvar.
Det kan ske någon gång.
Men så vanligt som detta är, det skall inte existera !

Ja precis

Ja det är så hemskt! Visst får ju medicin och sen tror läkarna att de ska klara sig själva. Vilket man inte gör. Det är hemskt att man ska behöva ta sitt liv pga att man inte tas på allvar!

Ellan skrev:

Uns är utan närmare specifikation. man har varken anorexia,bulimi eller liknande.

Nej men heller hur! Blir så irriterad Helt sjukt att det faktiskt är såhär!

Ok, så det är en ätstörning som man inte kan definera (?)

Ja, det skall inte behöva vara så.
Shit jag har så mycket "stories" om folk som tagit livet av sig för att de inte blivit tagna på allvar.
Det kan ske någon gång.
Men så vanligt som detta är, det skall inte existera !

Eriiza skrev:

Vad innebär UNS ? :O
Att "Bara äta" är inte självklart.. Det är.. Vad kan man säga- ofta helt omöjligt.

Precis det jag menar, man blir på något sätt inte tagen på lika stort allvar.
Det är som om det krävs att man är riktigt fucked up för att
en läkare skall förstå att man har svårigheter.

Uns är utan närmare specifikation. man har varken anorexia,bulimi eller liknande.

Nej men heller hur! Blir så irriterad Helt sjukt att det faktiskt är såhär!

Ellan skrev:

Eriiza skrev:

Ja, och det verkar som att man behöver en diagnos
för att bli tagen seriöst.
Men hur gör man då när man inte ens får en diagnos ? :O

Ja jag vet, innan jag fick diagnosen anorexi och "bara" hade ätstörning UNS så togs ja inte på samma allvar som jag gör nu. Innan va de typ "äsch ät bara!!!" men nu är det annorlunda.

Utan diagnos känns det som att man inte är tillräckligt sjuk, iaf kände jag så när ja hade ätstörning uns.

*hoppar in i samtalsämne*

Det är verkligen så, och det är helt jäkla sjukt att psykiatrin fungerar så! Jag hörde en historia om en tjej som hade anorexi och fick höra "du är för frisk för att få hjälp här" då hon ville börja behandlas på en avdelning. Vad gjorde hon? Jo, hon svälte sig ännu mer. Vad sade dem då? "Du är för sjuk för att vara här."

Som ni säger, det räcker inte med att be om hjälp, säga att man mår dåligt. Ett fånigt exempel; jag åkte till BUP akuten, för att prata med en psykolog då mina behandlare var sommarlediga. Jag hade haft panikångest nästan ständigt i en vecka, vilket jag sade. Det enda hon hade att säga var; "men du ser ju ut att må riktigt bra, vilken fin kjol du har!". Tre eller fyra gånger påpekade hon min kjol (jag haft på mig en vecka, för att jag inte klarat av att byta), hur frisk jag såg ut för att jag hade den. Och jag ångrade som fasiken att jag ens tagit på mig kjolen.

Ellan skrev:

Ja jag vet, innan jag fick diagnosen anorexi och "bara" hade ätstörning UNS så togs ja inte på samma allvar som jag gör nu. Innan va de typ "äsch ät bara!!!" men nu är det annorlunda.

Utan diagnos känns det som att man inte är tillräckligt sjuk, iaf kände jag så när ja hade ätstörning uns.

Vad innebär UNS ? :O
Att "Bara äta" är inte självklart.. Det är.. Vad kan man säga- ofta helt omöjligt.

Precis det jag menar, man blir på något sätt inte tagen på lika stort allvar.
Det är som om det krävs att man är riktigt fucked up för att
en läkare skall förstå att man har svårigheter.

Eriiza skrev:

Ja, och det verkar som att man behöver en diagnos
för att bli tagen seriöst.
Men hur gör man då när man inte ens får en diagnos ? :O

Ja jag vet, innan jag fick diagnosen anorexi och "bara" hade ätstörning UNS så togs ja inte på samma allvar som jag gör nu. Innan va de typ "äsch ät bara!!!" men nu är det annorlunda.

Utan diagnos känns det som att man inte är tillräckligt sjuk, iaf kände jag så när ja hade ätstörning uns.

Ellan skrev:

Eriiza skrev:

Ellan skrev:

Nej jag vet, läkare är knäppa. De pressar en och håller på. De känns som att endel inte lyssnar på en bara för att man är psykiskt sjuk

Precis, man skulle lika gärna kunna ha på sig en
tvångströja och det hade fan gått bättre..
Bara för att man inte flippar ur och ser tomtar, elefanter,
människor som inte är där överallt, så är man för normal (?)

JA det är ju verkligen så! Sjukt irriterande.man blir så missförstådd hela tiden.

Ja, och det verkar som att man behöver en diagnos
för att bli tagen seriöst.
Men hur gör man då när man inte ens får en diagnos ? :O

Eriiza skrev:

Ellan skrev:

Nej jag vet, läkare är knäppa. De pressar en och håller på. De känns som att endel inte lyssnar på en bara för att man är psykiskt sjuk

Precis, man skulle lika gärna kunna ha på sig en
tvångströja och det hade fan gått bättre..
Bara för att man inte flippar ur och ser tomtar, elefanter,
människor som inte är där överallt, så är man för normal (?)

JA det är ju verkligen så! Sjukt irriterande.man blir så missförstådd hela tiden.

Ellan skrev:

Nej jag vet, läkare är knäppa. De pressar en och håller på. De känns som att endel inte lyssnar på en bara för att man är psykiskt sjuk

Precis, man skulle lika gärna kunna ha på sig en
tvångströja och det hade fan gått bättre..
Bara för att man inte flippar ur och ser tomtar, elefanter,
människor som inte är där överallt, så är man för normal (?)

Eriiza skrev:

Klart man inte bör känna så, men jag vet att jag inte är den enda som
har samma känsla.
Det är hemskt, att läkare har sådan makt, de verkar ju ofta skita blanka fan i
hur själva patienten tycker, känner, uppfattar situetionen !

Nej jag vet, läkare är knäppa. De pressar en och håller på. De känns som att endel inte lyssnar på en bara för att man är psykiskt sjuk

Ellan skrev:

Eriiza skrev:

Precis mitt argument.
Då kansk de kan ge mig rätt medicin för mitt "fel".
Rätt behandling för mitt "fel".
Nu känns det lite som om man var en försökskanin de bara ger medicin till.

Ja men precis! De skulle ju vara bra

Nej du får inte känna så. Men jag kan tänkta mig att det känns så.

Klart man inte bör känna så, men jag vet att jag inte är den enda som
har samma känsla.
Det är hemskt, att läkare har sådan makt, de verkar ju ofta skita blanka fan i
hur själva patienten tycker, känner, uppfattar situetionen !