Skev syn på kärlek?

Vingklippt:
Tack för att du ger mig hopp om kärleken
Jag är säker på att det är klart med han som jag hade ett långt förhållande med. Jag älskar honom som vän men inget mer. Får väl hoppas att jag hittar den rätte jag med!

Jag känner igen mej till en viss del.
Jag tror alltid jag har varit kär i förälskelsen, även om jag inte erkännt det för mej själv förrän nu. Jag älskar det där nya spännande och till och med sexet. Men efter två tre månader känner jag enbart äckel. Det har varit så större delen av mitt liv.
Men jag kan säja att jag faktiskt träffat en kille nu, som jag inte alls känner så inför. Vi har varit tillsammans i 3½ och trotts mitt eget kroppshat, så gillar jag fortfarande ALLT, närheten, sex och allt.

Jag tror inte det är dej felet ligger hos. Även om sjukdom kan påverka, så tror jag att det egentliga problemet är att killarna du träffat inte är helt rätt.

Jag har lite svårt att uttrycka mej. Jag är en sån som tror på kärleken och den rätte (Fast det finns fler än en)

Jag inbillar mej att hjärnan jävlas. Kroppen och huvudet vill så gärna ha närhet, kärlek, tvåsamhet och barn. Att huvudet har uppfunnit förälskelsen. I min värld ha jag kunnat bli förälskad i nästintill vem som hellst (inser jag nu efteråt). Attraktionen finns kvar ett tag, sen över går känslan till äckel.
Men sen jag träffade min nuvarande kille, så har hjärnan ändrats igen. Jag kan inte så något lockande hos någon annan människa. Även om det är skönt är det lite skrämmande.
Men samtidigt har jag ingen aning om HUR man ska veta vem som är rätt, om man inte vill "prova" sej fram.

Ojoj, långt och rörigt 8som alltid från mej).


En sak till: Är du verkligen helt klar med killen som du hade ett så långt förhållande med? (Nått att fundera på. Jag tror sånt kan ligga kvar och spöka långt mycket längre än man själv tror)

Nocturnia skrev:

Jag har ett litet problem och jag försöker fundera ut om det har med min diagnos att göra eller om min syn på förhållanden är förstörd.

Jag har haft ett seriöst förhållande på 5 och ett halvt år med en underar kille. När det tog slut va jag 21 och efter det har det bara gått åt h-vete (nu är jag 26). Jag kan bli jätte förtjust i en kille men efter typ 3 månader när det inte är nytt och spännande längre så tappar jag totalt intresset och klarar inte ens av att han tar i mig. Det har varit så med minst 5 olika killar och jag börjar bli riktigt orolig att jag inte kommer kunna ha ett normalt förhållande någonsin. Dessutom blir folk sårade av det här och jag vill inte göra andra illa.

Jag har ju haft ett långt förhållande förut och det va jag som gjorde slut så det är inte rädsla att bli lämnad .
Någon som känner igen sig eller har någon tanke om detta?

Jag förstår precis hur du menar.
Har samma problem, inte bara när det gäller
föhållanden, utan även vänner.
Har lätt att få båda två, men det svåra är att behålla dem..

Vet faktiskt inte hur man "botar" det..

Jag har ett litet problem och jag försöker fundera ut om det har med min diagnos att göra eller om min syn på förhållanden är förstörd.

Jag har haft ett seriöst förhållande på 5 och ett halvt år med en underar kille. När det tog slut va jag 21 och efter det har det bara gått åt h-vete (nu är jag 26). Jag kan bli jätte förtjust i en kille men efter typ 3 månader när det inte är nytt och spännande längre så tappar jag totalt intresset och klarar inte ens av att han tar i mig. Det har varit så med minst 5 olika killar och jag börjar bli riktigt orolig att jag inte kommer kunna ha ett normalt förhållande någonsin. Dessutom blir folk sårade av det här och jag vill inte göra andra illa.

Jag har ju haft ett långt förhållande förut och det va jag som gjorde slut så det är inte rädsla att bli lämnad .
Någon som känner igen sig eller har någon tanke om detta?